Sprämnande framtidsutsikter.

Det är snorkallt just nu och jag har knappt återhämtat mig från min förkylning. Det är ännu en hemtenta på G nu, eller ja, två stycken för att vara exakt. De ska vara inlämnade på torsdag båda två och jag orkar bara inte. Det känns som om min hjärna snubblar över sina egna tankar i sin desperation att komma fram till något slags  mål istället för att fokusera.

Men praktiken är så gott som spikad iaf! Barbarossa (som jag kallar professorn som är kursansvarig för praktikkursen) har godkänt att jag lär bli klar med själva uppdraget innan nyår och istället kan fokusera på att skriva klart rapporten under de sista veckorna. Nu är det bara att se till att få blanketten ifylld och inskickad, lägenheten uppsagd, tömd och städad och slutligen hitta någonstans i Mhamn att spendera nätterna från november till januari. Sedan är det examensdags!

Spännande och skrämmande. Sprämnande.

Jag har nästan skrivit klart första hemtentan, men den känns verkligen dassig. Den andra har jag tittat på och sedan drack jag mig full i fredags för att glömma bort hur stressad det gjorde mig. Nej, egentligen drack jag för att fira att två klasskamraters C-uppsats äntligen blev godkänd och att de kan gå ut på praktik. Vi hade det jättemysigt, men jag blev full nog att börja prata undanträngda känslor och rädslor, så jag slog mig själv för ansiktet det första jag gjorde dagen efter och svor att undvika vinfylla på ett tag.

Men nu borde jag återgå till skrivandet! Jag vill vara på gott humör när den lämnas in på torsdag eftersom min fina Balbs kommer på besök för att hjälpa mig flytta lite småsaker tillbaka till Åland.

Pax et Bonum
Erin <3

Vem tar hand om kiosken, när vinden blåser snål?

Börjar hämta mig nu!
Efter en snabb trip hem till Åland igen för att se på IT med Balbs, Moa, Skrållan och hennes kompis och prata med personalansvarig på landskapsregeringen angående praktikplats så är min energi på topp igen! Att praktisera i Mhamn kommer att skapa samma miljö som när jag gick gymnasiet. Jag kommer kunna hänga med folk mer regelbundet och spontant och har tillgång till en sovplats om det blir sent. Jag kan dessutom fara hem och sova någon helg då och då. Kanske vi deltar i Lilla julmarknaden iår? Vet inte, men det känns som om bara idén om att hänga i Mhamn ger mig energi.

IT var btw, awesome, så nu har jag lockat med mig några klasskamrater och ska gå och se den igen imorgon. Jag kommer sitta och flina som ett fån, precis som när jag såg den första gången. Holy crap vad exalterad jag var! Vi har dock hemtenta just nu, fram till på onsdag, men jag insåg snabbt att det basically är en A-hemtenta som är väldigt simpel. Det kommer gå på ett kick! Dessutom arbetar jag med T som är världens effektivaste människa.

Jag är fortfarande lite småhispig, men jag känner mig bättre. Snart kommer jag kanske kunna vara social igen. Har inte ens träffat Nene eller Bea än, vilket känns för jävligt, men de förstår hur jag funkar också. Ska dock definitivt hänga med dem så fort jag kan och så mycket jag kan nu innan praktiken!

Pax et Bonum
Erin <3

Sensommarfunk

Kommer antagligen inte kunna hålla några löften om att upprätthålla den här bloggen och skriva regelbundet. Lika lite som jag kan upprätthålla kontakten med mina vänner. Jag har förlorat förmågan att kommunicera via nätet. Så småningom förlorar jag väl förmågan att kommunicera med människor öga mot öga också.

Det var en bra sommar till att börja med. C-uppsatsen blev godkänd och jag återhämtade mig från svackan jag drog på mig p.g.a. mitt medicinstopp. Jag fick vara på Kökar och blev hyllad för min insats.

Så dog faffa och andra saker hände och så gick allting neråt igen. Jag försökte hålla mig flytande under jobbperioderna, men efter att jag slutade sommarjobbet i mitten av augusti var det som om någon drog ur en propp och plötsligt var jag tom. Jag pratade inte med någon, jag umgicks inte med någon, jag gjorde ingenting, jag tänkte inte, jag slutade liksom existera. Jag hängde i ett slags emotionellt och existentiellt vakuum. Det skrämde mig, men samtidigt var det en trygghet i att inte behöva kontemplera något, varken vad som varit, nuet eller framtiden.

Jag försöker fortfarande ta mig ur det, men jag vet inte riktigt hur jag ska börja. Sommaren försvann utan att ge mig tid att ladda batterierna. Nu försöker jag bara hitta energin till att få allt gjort som behöver göras för att jag ska klara av studierna och kanske fullgöra min examen. Men det är så svårt. Jag har knappt haft en enda egen tanke som jag fullföljt på nästan en månad. Jag har bara låtit spel, serier, musik, creepypastas och andra människors prat styra min uppmärksamhet.
Långsamt men säkert känns det som om jag förlorar min vokabulär som jag så ihärdigt byggde upp genom lågstadiet och högstadiet genom att skriva och läsa. I och med att jag förlorar förmågan att uttrycka mig i både tanke och text försvinner något av mig själv, något som varit en del av min existentiella kärna. Vem är jag om jag inte är Erin längre? Vem är jag om jag inte är Ida längre? Är jag någon alls numera? Eller är jag bara ett tomt skal som bara reflekterar omvärlden utan att faktiskt reflektera över något?

Jag vet inte. Jag har drabbats av en slags sensommarfunk. Och min lösning? Kanske att läsa en serie och se igenom Orphan Black igen kan hjälpa mig ur det.

Snart

Så nära nu. Imorgon skickar vi vårt arbete till Urkund för plagiatkontroll. Så nervöst. Jag och S är båda rätt hårda mot oss själva, så allt stöd vi fått från vänner och familj har varit fantastiskt. Lite mer bara.

Jag vill bara vara ute i solen, läsa Mumin, dricka iste och leka med Nonno och hänga med min familj och mina vänner på Åland. Synd att mitt jobb på Kökar börjar redan den 15:e. Så jag hinner inte slappa alltför länge och får vi komplettering på uppsatsen så ska det vara inlämnat den 11:e. Ugh...

Ska se på Fran Bow-gameplay och peta på uppsatsen. Försiktigt.

Erins sommarvisa

Häggen slog ut idag. På väg hem från uni efter ännu ett slag med C-uppsatsen så slog doften mig så hårt att jag var tvungen att stanna. Många fina minnen associeras med just häggen. Det fick mig att le stort och dra djupa andetag medan jag lät minnena komma och gå. Jag fortsatte ta djupa andetag när jag slutligen fick för mig att fortsätta hemåt. Det blir bättre. Sommaren har inte glömt oss, den är bara lite sen just i år. Snart sitter den på broräcket och spelar en helt ny sommarvisa.

Drömde som sagt om snöfall i maj i förrgår. Sedan igårmorse har det snöat och haglat av och till varvat med solsken. Kanske jag är lite synsk? Kansk?

Har lite mindre ångest för varje dag som går. Men känner också hur energin försvinner bit för bit. En dag kanske jag kan balansera det bättre. Men just nu är jag bara glad att medicinerna hjälper mig igenom mitt examensarbete. 

Takatalvi

Balbs var en välsignelse. Vi gjorde inte mer än vanligt, vi shoppade lite, såg på making of-dokumentärer och åt pizza. Men hon var lyhörd på mina sinnesstämningar och var där. Det är världens kliché att säga att en har "världens bästa syster", för det är helt subjektivt. Orsaken till att Balbs är "världens bästa syster" är för att hon och jag växte upp tillsammans, hon känner mig som hon känner sig själv. Vi vet båda var vi kommer ifrån, vi upplever inte saker på samma sätt, men vi kommunicerar det likadant, därför kan vi relatera till varandra på ett sätt som ingen annan kan. Därför är vi också bekväma i varandras sällskap på ett sätt vi inte är med andra. Det finns ingen press, inget skådespel, inga förväntningar, bara ett lugn av att vara nära varandra. Därför är hon för mig "världens bästa syster" helt enkelt för att vi matchar.

Jag mår bättre. Bea hjälpte också och jag är så tacksam för vad de gjort för mig. Medicinerna har börjar verka så smått, men jag är ännu lite out of whack. Jag försöker kontrollera det, men paniken väller upp väldigt lätt, minsta lilla påminnelse får min temperatur att gå i svall. Jag måste fortsätta dock, jag kan inte ge upp nu. Det är inte rättvist mot S eller mot mig själv. Paniken försvårar det dock. Så fort jag försöker tänka på helheten så snurrar allt.

Inatt sov jag på soffan. Det var lättare och jag somnade i god tid. Jag drömde att det föll ett tjockt lager snö. Nu i maj. Det var frustrerande och skrämmande.

Idag kom det två hagelskurar innan klockan 13. Nu gick det över till snö.

Meduca

Börjar med mina meduciner igen. Balba hjälpte mig komma till insikten att det inte är värt att jag blir utbränd eller går in i väggen för att jag är orolig för stabiliseringsfasen. Vissa människor behöver glasögon, andra behöver psykofarmaka. Dessutom jämförde hon mitt huvud med ett slagfält. När jag är igång med ett arbete, speciellt med andra människor, så är det kanoner och patroner, men så fort jag sitter stilla med mig själv och mina egna tankar så är det en skyttegrav, vilket inte är mindre av ett slagfält eller mindre stressigt, bara nedtryckt och isolerande. Kort sagt så håller jag på att gå in i väggen och jag tänker inte riskera min psykiska hälsa för C-uppsatsen, jag tänker bara inte göra det.
Jag kan aldrig minnas att jag haft sån här ångest någonsin.
Jag har heller aldrig varit med om ångest det första som händer på morgonen. Jag har aldrig vaknat med ångest och sminkat mig med ångest eller gått till skolan med ångest. Stress, ja, men aldrig ångest.
Det var naivt av mig att tro att jag inte skulle behöva mina meduciner. Det låter sorgligt att jag skulle behöva medicineras för resten av mitt liv, men hellre det än alternativet. Ångest som är så gastkramande att det känns som om någon med brännheta fingertoppar klämmer åt kring min hjärna och vågor av hetta som går upp genom kroppen och får bröstet att tryckas ihop och öronen att brusa.

Jag tänker inte ge upp, men jag tänker vara ärlig med S om hur det ser ut och att jag inte kan strukturera upp arbetet. Jag kommer att behöva luta mig mot hennes förmågor nu ett par dagar. Förhoppningsvis så stabiliseras jag snabbt.

Bara två veckor kvar till att C-uppsatsen ska godkännas för opponering av vår handledare. Det känns som om jag håller på att drunkna. Jag tar några djupa andetag ibland, men det hjälper inte. Det är mera på spel nu än vad det är vid en vanlig tenta. Det är så lite kvar nu. Så lite. Jag kan nästan sätta in datumet för min examen i kalendern. Men det känns som om ingenting är säkert just nu. Tänk om den inte blir godkänd till opponeringen? Tänk pm den inte blir godkänd till det andra opponeringstillfället i augusti? Varför kan jag inte lita på min förmåga? Eller S'? 

Jag rör mig i full fart mot en meltdown. Om handledningen på torsdag går dåligt vette fan vad jag gör.

Dissociation - en studie av mig

Ifrågasätter allt. Vad gör jag här? Varför vill jag bli personalvetare? Jag var en estet! Varför skriver jag en C-uppsats och inte en episk roman? Varför bor jag i Norden? Vädret här uppe suger. Tänk att jag existerar. Tänk på alternativet, icke-existens. Att existera är så konstigt. Så otroligt omöjligt att förstå att vi alla faktiskt existerar. Att existera innebär att dö en dag.

Underbart. Dödsångest på Campus. Precis vad jag behöver. Mhm.

Schematics

Den här veckan har varit sjukt intensiv. Inte så mycket aktivitet, men så mycket arbete. En snabb summering:
Måndag - Gick till centralstationen klockan 5:30 för att hinna med tåg till Sthlm för en intervju till C-uppsatsen. Tog tåg tillbaka till Örebro och arbetade med C-uppsats. Allt detta med världens mensvärk.
Tisdag - Skolan klockan 09:30. Hade mord i blicken p.g.a. PMS men hade inget socialt acceptabelt utlopp för det. Vi fick reda på att all vår tidigare forskning i princip är oanvändbar. Fick en surpriseintervju till C-uppsatsen på kroken. Lånade ett ton böcker om organisationskultur. Spenderade resten av dagen med att transkribera.
Onsdag - Skolan vid ca 09:00. Läste böcker och sammanfattade så mycket jag bara kunde. Skrev tre sidor teori på kvällen.
Torsdag - Skola vid 09:00. Fortsatte med teori och lite smått tidigare forskning. Kom ihåg att jag hade ett policydokument för SFQ som skulle skrivas och att jag hade glömt ge en av våra intervjudeltagare en tid och att hen antagligen var för upptagen för att delta i en klämintervju. Vi hade en annan intervju dock som vi höll. Transkriberade till sent. Fastnade sedan framför Criminal Minds.
Fredag - I skolan lite efter 09:00. Ska skriva teori och metod. Har en intervju klockan 14. Har köpt en biljett till campusfesten 48H som håller på i två dagar. Vet inte om jag orkar gå idag.

Så mitt tidsperspektiv är helt fucked up.

Min PMS har börjar gå över dock. Det pilade en svartmyra förbi mig på bordet. Hen såg stressad och vilse ut, så jag försökte mata hen med Flapjacksmulor. Hen blev nog bara mera stressad tills jag lyckades få hen att springa in bland smulorna. Hen verkar mycket lugnare nu.

Ja, se ungdomen

Vaknade tidigt idag eftersom jag bestämt mig för att arbeta på uppsatsen idag. Jag skrev klart min arbetsdagbok fram till idag. Dagboken blev inte speciellt lång eftersom jag och S kom igång rätt sent, men jag fyller ut med :poop:

Tillät mig själv att beställa en Hawaii som jag inte åt upp. Solen sken nästan hela dagen och jag visste att jag borde ta mig ut på en nypa frisk luft, men ni vet hur det är när en försöker att vara produktiv fastän det inte riktigt går och i slutet av dagen kunde jag säkert ha gått på tre promenader och ändå fått lika mycket gjort. Men innan solen gick ner hann jag gå på en promenad och gick via ICA Maxi på hemvägen för att fylla på kylskåpet.

Aah, jag ser ungdomar (läs jämnåriga) gå in mot staden med Smirnoff Ice och öl i händerna. Ja, se ungdom. Själv belönar jag mitt produktiva själv med att se på Creepschool som jag till min lycka hittade på Dreamfilm. Älskade det barnprogrammet när jag var yngre. Den är lite heteronormativ och sexistisk nu när jag ser på den med SJW-goggles. Men det kan jag ta.

Bibbedi-bobbedi-DOOM

Att blogga är nästan lite... ute? Är det inte? Eller är det jag som är ute ur bloggvärlden? Jag känner att hela världen har rört sig mot andra, mer utvecklade och simplare medel för att synas på Internet. Själv har jag aldrig gjort mig bra på film och är inte speciellt rolig, så de korta statusarna på Twitter eller vloggandet på YouTube blir nog inte något för mig.

Jag har alltså inte skrivit på över 1 år. Ingen läser riktigt bloggar ändå, men jag saknar att skriva längre små stycken om småsaker och om tankar jag har. Tyvärr har mitt språkbruk blivit fullständigt vidrigt dåligt sedan jag slutade skriva mera regelbundet. Bloggandet kanske skulle ge min hjärna en chans? Kanske kompensera för alla hjärnceller som dör när jag sitter och glor på en skärm hela dagarna.

Allting rör sig framåt, vare sig jag har lust eller inte. Jag är redan mitt uppe i C-uppsatsen, vilket kändes som ett fjärran mullrande åskmoln när jag började på universitet. Ungefär som universitet såg ut när jag gick ut högstadiet. Det var för stort, för främmande, för prestationskrävande, för vuxet. Och så bibbedi-bobbedi-DOOM och voi öde så är en här redan. Jag har knappt ett år kvar innan jag tar min examen om allt går som planerat. Saker brukar inte gå som planerat, men de går.

Rent psykiskt mår jag underligt nog bättre än på länge. Jag slutade ta mina mediciner och jag har inte kraschat. Mina förhoppningar är inte speciellt stora på att det kommer hålla, men det känns skönt att kunna höja huvudet över ytan för en gångs skull. Kanske jag kan bli bättre? Kanske jag inte behöver medicinerna i framtiden? Kanske jag får vara lycklig igen en dag?

Hrm, ja, inte speciellt stora förhoppningar var det alltså...

Soci-ologiskt

Ekonomitentan är inlämnad och jag håller tummarna för att jag aldrig behöver göra om den. Så nu är jag åter i mitt "element": sociologi. Eller är det verkligen mitt element? Jag öppnade en bok som jag läst i till åtminstone 4 olika kurser och helt plötsligt fattar jag knappt vad jag läser. De är alltför flummiga, otydliga och tar ut för många svängar och jag brukade gilla det, för jag inser att jag är exakt likadan. Men nu när jag inte läst i denna bok, som jag alltså har läst ett antar gånger förut, på ett tag, så fattar jag knappt någonting. Ta er, Foucault, Bordieu, Bauman och alla andra gubbar.

Jag planerar att fara hem en sväng nu i början av november innan jag får för mycket att hålla reda på. Har läkartider, mingelkväll, sittning, Thanksgivingmiddag i Sthlm hos mitt ekipage, körövningar, seminarier varje vecka, mentorträffar, SFQ-kongress och val av styrelse o.s.v. Helt plötsligt är det liv och rörelse runt mig och jag är inte säker på hur jag kommer att reagera på det, så jag vill ha en lugn och trevlig vecka hemma med min älskade, helfnattiga familj innan skiten träffar fläkten.

Samtidigt är jag beredd att ta itu med allt detta och kanske få in en ny rytm i min vardag. Jag har varit alltför fast i eskapism sedan jag krashade i våras. Nu kanske jag kan komma tillbaka och inse att det är skönt att ha saker att göra också.

Hoppas jag alltså.

Pax et Bonum
Erin <3

Madame secretary of the FBI

Jag kommer ihåg när jag berättade för min lillebror att jag kanske kommer att bli en del av SFQ:s styrelse och han sa: "Det är väl basically HBTQ- människors FBI?" och jag kan inte annat än hålla med.

Mitt uppe i hemtentan så kommer SFQ:s färdigsammanställda förslag för verksamhetsstyrelse inför 2016 och jag står med, som jag nu iofs visste att jag skulle göra, men det känns ändå lite overkligt och läskigt. Jag har ingen egentlig kunskap om hur det är att vara förbundssekreterare, men jag läser lite om det och ju mer jag läser, desto intressantare blir det. Till stor del handlar det om att stämma av situationen inom förbundet, d.v.s. kommunicera med de olika avdelningarna inom SFQ. En annan del är att vara en verkställande resurs för resten av styrelsen och inte bara bolla idéer och lyssna utan också se till att något händer med besluten. Detta kommer att bli spännande och intressant och jag ser fram emot det!

...

Samtidigt är jag livrädd, omygod, vad händer?!

rE = rT + (rT - rS) * S/E

På samma gång som jag och siffror aldrig har gått ihop så tycker jag om när det finns speciella regler och formler för allting. Måhända jag får hicka av att titta på vissa formler (som bl.a. hävstångsformeln) men när en väl lärt sig dem och förstår hur de tillämpas så är det på sätt och vis skönt. Det är också skönt att inom ekonomin så finns det inte för många begrepp som alla behandlar samma sak, för det mesta så används samma ord av alla på samma språk, iaf i ett land.
  Men min förståelse för detta studieområde är ännu knapphändig och jag måste läsa samma saker om och om igen för att skapa en förståelse för det. Det kommer att ta mig en lång tid att komma in i det ekonomiska tänkandet, men förhoppningsvis så kommer oktober att vara en bra månad för mig och ge mig möjlighet att skapa någon form av uppskattning för ämnet. Tyvärr kommer vår hemtenta inom ämnet att sträcka sig över Allhelgona-helgen, så jag kanske inte kan gå all out när det kommer till min Halloweenkostym... ;_; Hade redan planerat att lägga ut en liten förmögenhet på dräkten.
 
Nå, jag planerar iaf att fara hem över den här helgen. Det är den enda långhelgen jag har och jag vill verkligen hem och hälsa på familjen. Nonno börjar bli så stor och han är så underbart söt och katterna är så gosiga med honom enligt mamm och Balba (LiLLan börjar bli förlegat ^^). Har pratat en hel del med Balba på Skype de senaste veckorna, vilket är skönt, det kan bli ensamt i lägenheten framåt kvällarna då jag sällan bjuder hem någon. Nonno skrattar åt mig och slår på tangentbordet, någon gång har han lagt på luren.

Var ute med Nene på vår årliga fotopromenad nu när hösten närmar sig. Tyvärr är hösten lite sen, så vi lär gå en gång till i oktober då den är mer framskriden. Men bilderna från promenaden blev väldigt fina iaf. Nene försöker lära mig hur en tar foton. Jag är fortfarande en amatör, men det är roligt att lära känna min kamera, nu efter 5 år av dåligt fotograferande.

Nå, nu ska jag försöka få lite pluggande gjort.

Peinsam

Hemtentan är inlämnad och resultatet på salstentan kom idag. Jag måste sluta basunera ut min ångest på FB, min pluggprocess är ju pinsam. Jag har världens ångest och oroar mig och så får jag VG. Jag förlorade en halv poäng på en fråga och jag besvarade inte ens en 6-poängsfråga och fick ändå VG.
  Men kanske jag behöver processen ändå. När jag blir stressad får jag oftast ångest också och jag behöver ibland basunera ut det för att inte spricka. Men det gör det inte mindre pinsamt att gå omkring och säga att jag kanske måste gå på omtenta och sedan få VG...

Nå, nu kan jag släppa det tillsvidare och fokusera på ekonomi. Ugh... Men idag tänker jag faktiskt ta det lite lugnt. Det har jag gjort mig förtjänt av.

Pax et Bonum
Erin <3

Silver lining

Mår definitivt bättre nu. Jag är ännu lite stressad över alla saker jag måste ta itu med, men jag hanterar det med mera värdighet.
  Ikväll var det kick-off till mentorskapet och jag fick träffa min mentor som jobbar på ett försäkringsbolag. Det blir jättespännande att få lite hands-on-erfarenhet av personalvetaryrket. Gratis trerätters middag med vin till var inte heller så dumt. Jag delar min mentor med en annan PV-studerande som jag faktiskt råkar känna. Hon och jag började Samhälls-och beteendevetenskapliga programmet tillsammans och hon hoppade över till PV-programmet ett år före mig och dessutom bor vi i samma lägenhetshus. Oddsen?
  Jag är för närvarande under attack. Sedan några dagar tillbaka är lägenheten full av friggin' bañañelsflugor (bananflugor alltså). Försöker bli av med dem genom att hålla det rent och fritt från någonting de kan leva på, men de verkar leva på mitt förakt...
 
Jag mår bättre för tillfället. Kanske jag kan hålla mig flytande ett tag framöver. Tyvärr är det inte alltid så lätt när en har en sjukdom som inte syns och inte kan förutsägas. Men just nu mår jag bra. Och det är alltid någonting.

Pax et Bonum
Erin <3
 

Vem ska hjälpa Erin?

Idag har inte varit någon bra dag. Inte alls. Jag har sovit extremt dåligt och det har definitivt färgat av sig på mitt humör.

Det är hösten och hotet om mörker och kyla som skrämmer mig. Inget konkret hot, bara en känsla av att flyta mitt ute på havet en månlös natt. Det är något i tystnaden som omger mig och mina tankar som ger mig orolig sömn och rastlösa kvällar. Ibland finner jag mig själv på gränsen till tårar utan någon anledning, varken känslomässig eller baserad på omständigheterna. Det är bara en bottenlös känsla av tomhet som får mig att frukta att marken under mina fötter när som helst kommer att ge vika för ett svart hål. Minsta lilla ord, minsta knuff kan få mig att falla isär just nu och jag känner att jag behöver få ut det annars kommer det brista för mig ändå vid en tidpunktframöver jag själv inte valt.
  Jag vet inte vad jag kan göra. Frisk luft har inte hjälpt, att äta på regelbundna tider har inte hjälpt, att ta en promenad har inte hjälpt, att prata med någon har inte hjälpt. Vad kan hjälpa mig nu? Jag vet redan vad jag vill höra, men jag behöver höra det från någon annan än mig själv.
  Hur kan det vara att ju äldre jag blivit, desto ensammare har jag blivit och desto mindre tankar har jag? För det mesta känns det som om mitt huvud är fullständigt tomt. Hur kan jag efter 2 år av studier i mänskligt beteende bara ha mindre och mindre att fundera över? När förlorade jag mina tankar? När förlorade jag min förmågan att skaffa nya vänner?
 Jag önskar så innerligt att jag kunde skylla allt på någon annan än mig själv.

Cogito ergo sum men vemfan är jag?

Hösten är definitivt nära. Det känns i luften. Solen skiner, men det är kyligt och det ligger ett slags gyllene sken över allting. Jag vet inte, kanske det bara är pluggandet som får mig att känna mig höstig.
  Angående pluggandet så klättrar jag redan på väggarna. Har bara 40 sidor kvar, men tentan är imorgon redan, så jag känner mig sådär lagom förberedd. Klassen verkar ha förstått det mesta, men jag själv känner mig vilse i skogen. Jag är fullt medveten om allt som måste pluggas in för att bli personalvetare, men det känns ändå så främmande. Jag är fr.a. humanist, så allt om organisationsstrukturer är extremt alienerande.
  Jag har tänkt mycket över hur förvirrande min position är. På något sätt har jag alltid varit en blandning av en estet och en humanist. Det är dock svårt att förena alla mina ståndpunkter. På ett sätt är jag filosofiskt lagd, tankarna på allting som en enda stor konstruktion, samhället som håller oss som gisslan och alltings onödighet. Samtidigt så är jag humanist och tror på alla människors lika värde. Akademikern i mig tänker på allting i praktiska, objektiva termer och ser system och strukturer i allt. Esteten i mig vill helst bara njuta av skönheten i världen och i alla skapelser. Ibland så krockar allting och jag vet inte vad jag tycker längre. Är människan egentligen värd något alls i jämförelse med den värld vi förstör eller har vi satt upp oss på piedestaler som naturens kronverk.
  På något sätt känns det som om jag i att ha funnit min plats i världen blivit mer förvirrad än någonsin. Jag vet inte riktigt vem jag är. Jag vet inte riktigt vad jag tycker. Jag vet inte riktigt vad jag vill.
  Jag borde inte ta mig tid att ha en identitetskris när jag har så mycket annat att ta itu med just nu. Egentligen borde jag försöka engagera mig inom universitetslivet för att piffa till min CV. Jag borde söka mig till administrativa positioner och bli mera av en personalvetare till person.
  Men sanningen är den att jag helst av allt skulle vilja återknyta till mina vänner på Åland, hälsa på min familj och skriva på min bok.
  Vad gör en?

Pax et Bonum
Erin <3