Peinsam

Hemtentan är inlämnad och resultatet på salstentan kom idag. Jag måste sluta basunera ut min ångest på FB, min pluggprocess är ju pinsam. Jag har världens ångest och oroar mig och så får jag VG. Jag förlorade en halv poäng på en fråga och jag besvarade inte ens en 6-poängsfråga och fick ändå VG.
  Men kanske jag behöver processen ändå. När jag blir stressad får jag oftast ångest också och jag behöver ibland basunera ut det för att inte spricka. Men det gör det inte mindre pinsamt att gå omkring och säga att jag kanske måste gå på omtenta och sedan få VG...

Nå, nu kan jag släppa det tillsvidare och fokusera på ekonomi. Ugh... Men idag tänker jag faktiskt ta det lite lugnt. Det har jag gjort mig förtjänt av.

Pax et Bonum
Erin <3

Silver lining

Mår definitivt bättre nu. Jag är ännu lite stressad över alla saker jag måste ta itu med, men jag hanterar det med mera värdighet.
  Ikväll var det kick-off till mentorskapet och jag fick träffa min mentor som jobbar på ett försäkringsbolag. Det blir jättespännande att få lite hands-on-erfarenhet av personalvetaryrket. Gratis trerätters middag med vin till var inte heller så dumt. Jag delar min mentor med en annan PV-studerande som jag faktiskt råkar känna. Hon och jag började Samhälls-och beteendevetenskapliga programmet tillsammans och hon hoppade över till PV-programmet ett år före mig och dessutom bor vi i samma lägenhetshus. Oddsen?
  Jag är för närvarande under attack. Sedan några dagar tillbaka är lägenheten full av friggin' bañañelsflugor (bananflugor alltså). Försöker bli av med dem genom att hålla det rent och fritt från någonting de kan leva på, men de verkar leva på mitt förakt...
 
Jag mår bättre för tillfället. Kanske jag kan hålla mig flytande ett tag framöver. Tyvärr är det inte alltid så lätt när en har en sjukdom som inte syns och inte kan förutsägas. Men just nu mår jag bra. Och det är alltid någonting.

Pax et Bonum
Erin <3
 

Vem ska hjälpa Erin?

Idag har inte varit någon bra dag. Inte alls. Jag har sovit extremt dåligt och det har definitivt färgat av sig på mitt humör.

Det är hösten och hotet om mörker och kyla som skrämmer mig. Inget konkret hot, bara en känsla av att flyta mitt ute på havet en månlös natt. Det är något i tystnaden som omger mig och mina tankar som ger mig orolig sömn och rastlösa kvällar. Ibland finner jag mig själv på gränsen till tårar utan någon anledning, varken känslomässig eller baserad på omständigheterna. Det är bara en bottenlös känsla av tomhet som får mig att frukta att marken under mina fötter när som helst kommer att ge vika för ett svart hål. Minsta lilla ord, minsta knuff kan få mig att falla isär just nu och jag känner att jag behöver få ut det annars kommer det brista för mig ändå vid en tidpunktframöver jag själv inte valt.
  Jag vet inte vad jag kan göra. Frisk luft har inte hjälpt, att äta på regelbundna tider har inte hjälpt, att ta en promenad har inte hjälpt, att prata med någon har inte hjälpt. Vad kan hjälpa mig nu? Jag vet redan vad jag vill höra, men jag behöver höra det från någon annan än mig själv.
  Hur kan det vara att ju äldre jag blivit, desto ensammare har jag blivit och desto mindre tankar har jag? För det mesta känns det som om mitt huvud är fullständigt tomt. Hur kan jag efter 2 år av studier i mänskligt beteende bara ha mindre och mindre att fundera över? När förlorade jag mina tankar? När förlorade jag min förmågan att skaffa nya vänner?
 Jag önskar så innerligt att jag kunde skylla allt på någon annan än mig själv.

Cogito ergo sum men vemfan är jag?

Hösten är definitivt nära. Det känns i luften. Solen skiner, men det är kyligt och det ligger ett slags gyllene sken över allting. Jag vet inte, kanske det bara är pluggandet som får mig att känna mig höstig.
  Angående pluggandet så klättrar jag redan på väggarna. Har bara 40 sidor kvar, men tentan är imorgon redan, så jag känner mig sådär lagom förberedd. Klassen verkar ha förstått det mesta, men jag själv känner mig vilse i skogen. Jag är fullt medveten om allt som måste pluggas in för att bli personalvetare, men det känns ändå så främmande. Jag är fr.a. humanist, så allt om organisationsstrukturer är extremt alienerande.
  Jag har tänkt mycket över hur förvirrande min position är. På något sätt har jag alltid varit en blandning av en estet och en humanist. Det är dock svårt att förena alla mina ståndpunkter. På ett sätt är jag filosofiskt lagd, tankarna på allting som en enda stor konstruktion, samhället som håller oss som gisslan och alltings onödighet. Samtidigt så är jag humanist och tror på alla människors lika värde. Akademikern i mig tänker på allting i praktiska, objektiva termer och ser system och strukturer i allt. Esteten i mig vill helst bara njuta av skönheten i världen och i alla skapelser. Ibland så krockar allting och jag vet inte vad jag tycker längre. Är människan egentligen värd något alls i jämförelse med den värld vi förstör eller har vi satt upp oss på piedestaler som naturens kronverk.
  På något sätt känns det som om jag i att ha funnit min plats i världen blivit mer förvirrad än någonsin. Jag vet inte riktigt vem jag är. Jag vet inte riktigt vad jag tycker. Jag vet inte riktigt vad jag vill.
  Jag borde inte ta mig tid att ha en identitetskris när jag har så mycket annat att ta itu med just nu. Egentligen borde jag försöka engagera mig inom universitetslivet för att piffa till min CV. Jag borde söka mig till administrativa positioner och bli mera av en personalvetare till person.
  Men sanningen är den att jag helst av allt skulle vilja återknyta till mina vänner på Åland, hälsa på min familj och skriva på min bok.
  Vad gör en?

Pax et Bonum
Erin <3

200mins. Classical Music for Studying-Relaxation.

Den här sommaren har varit extremt konstig. Har kännt mig främmande inför alla mina vänner, vädret, mamma har varit sjuk och jag har varit där i mitten någonstans och hann inte riktigt komma till rätta innan sommaren helt plötsligt tog slut.
  Isolering och alienering. Vilken sommar. Men jag älskar mina vänner, min familj och mitt hem och jag älskar sommar. Så jag får leva på att det snart är sommar igen.
  Nu är jag tillbaka i Örebro redan, pengarna rinner ut, har en tenta redan nu på fredag (andra veckan på kursen), kaffet har smakat konstigt och jag lyssnar på klassisk musik (?!). Det tog inte heller länge innan jag trashat lägenheten till igenkännlighet. Verkar inte kunna hålla det rent kring mig. Men jag ska städa lite ikväll efter att jag pluggat. Men ärligt så är kommunikation i organisationer inte speciellt intressant... Men min nyfunna kärlek för klassisk musik är något jag snabbt lärt mig att acceptera. Det är något med komposition...
  Jag saknar min familj. Men jag har faktiskt 3 fribiljetter tur/retur som jag måste använda innan slutet av november. Så jag hinner fara hem och hälsa på några gånger. Måste bara koordinera med mitt schema.
  En borde klä på sig och gå ut i friska luften, men jag har en hel del att plugga på bara 4 dagar och jag saknar ännu den bok som innehåller mest material. Jag är rätt irriterad över det, men jag får lov att ta det som det kommer. Tentan är ändå bara på 3 hp och knappast ett Mount Everest att bestiga.
  Ska försöka få något gjort nu under de ljusa timmarna.

Pax et Bonum
Erin <3