Bibbedi-bobbedi-DOOM

Att blogga är nästan lite... ute? Är det inte? Eller är det jag som är ute ur bloggvärlden? Jag känner att hela världen har rört sig mot andra, mer utvecklade och simplare medel för att synas på Internet. Själv har jag aldrig gjort mig bra på film och är inte speciellt rolig, så de korta statusarna på Twitter eller vloggandet på YouTube blir nog inte något för mig.

Jag har alltså inte skrivit på över 1 år. Ingen läser riktigt bloggar ändå, men jag saknar att skriva längre små stycken om småsaker och om tankar jag har. Tyvärr har mitt språkbruk blivit fullständigt vidrigt dåligt sedan jag slutade skriva mera regelbundet. Bloggandet kanske skulle ge min hjärna en chans? Kanske kompensera för alla hjärnceller som dör när jag sitter och glor på en skärm hela dagarna.

Allting rör sig framåt, vare sig jag har lust eller inte. Jag är redan mitt uppe i C-uppsatsen, vilket kändes som ett fjärran mullrande åskmoln när jag började på universitet. Ungefär som universitet såg ut när jag gick ut högstadiet. Det var för stort, för främmande, för prestationskrävande, för vuxet. Och så bibbedi-bobbedi-DOOM och voi öde så är en här redan. Jag har knappt ett år kvar innan jag tar min examen om allt går som planerat. Saker brukar inte gå som planerat, men de går.

Rent psykiskt mår jag underligt nog bättre än på länge. Jag slutade ta mina mediciner och jag har inte kraschat. Mina förhoppningar är inte speciellt stora på att det kommer hålla, men det känns skönt att kunna höja huvudet över ytan för en gångs skull. Kanske jag kan bli bättre? Kanske jag inte behöver medicinerna i framtiden? Kanske jag får vara lycklig igen en dag?

Hrm, ja, inte speciellt stora förhoppningar var det alltså...