Larwen

For på Kjellkväll hos Bror efter sista jobbpasset igår. ^^ 'T was amazing. Jag drack aningen (var ensam om det dock, lite pin) och var lite på tallen när vi kom hem klockan 12. LiLLan hoppade i duschen och jag tyckte att det var en fantastisk idé att gå på promenad.
  Jag gick min vanliga runda längsmed Bartsgårdavägen och kom till min vanliga vändpunkt. Men då kändes kvällen för speciell och jag hade så mycket ork kvar, så jag bara fortsatte. Jag gick mitt på vägen och lyssnade på "Come Little Children" cover av Kate Covington. Det blev mörkt och dimman svämmade över vägen och nymånen lyste gul, rådjuren och mårdhundarna skällde och allt kändes så bra. Jag saknade någon att dela det med, men samtidigt så är det aldrig samma sak att gå med någon annan. Ibland kan tystnaden vara bra. Jag började gå hem först när jag började känna av ett skavsår som uppstått p.g.a. fukten i kombination med den långa promenaden. Jag var i Ödkarby i Saltvik när jag vände tillbaka. Det var en ordentlig promenad och jag var hemma först halv 5 på morgnen, men det var det värt.
 
Idag kom morbror Andreas med Larwen (mina kusiner Lara och Arwen) för att stanna i några dagar. Arwen kan inte sluta säga att vi är kusiner och det är adorable, hon är så stolt. Jag och Skrållan följde med dem till Prästö och simmade lite. Jag hade bara planerat att sola och hade inga badkläder med mig, men likväl var jag ute med vatten upp till bröstet och lekte med Arwen och Skrållan.
  Sedan har det varit ett väldigt liv (i min värld d.v.s.). Jag är inte van vid småbarn här hemma, så jag är helt slut. Och katterna har ju flytt fältet.
  LiLLan är på Sottunga veckan ut och jag funderar på att fara dit någon gång under veckan också. Om det finns rum.

Pax et Bonum
Erin <3

Magnus-Maria, Mamma, Jag och Vi

Magnus-Maria... Jag och Magnus-Maria har haft ett andrahandsförhållande genom min mor i över ett år nu. Ett lite förvridet, förvirrat och inte helt klart förhållande. Men likväl en relation som påverkat mig.
  Min ljuvliga mor Katarina Gäddnäs har sedan många år tillbaka haft ögonen på denna egendomliga och lite mystiska människa från 1700-talets Föglö. För något år sedan blev hon kontaktad och ombads skriva librettot till en opera om denna Magnus-Maria, föglöflickan som häktades i Sverige och ställdes inför rätta för att ha klätt ut sig till man. På denna tid... ja, folk ville att hen skulle brännas på bål, hängas! Och allt för Magnus-Marias kärlek till musiken.
  Jag misstänker att min mor fortfarande skulle ha velat ge ut en roman om flamman från skärgården, men samtidigt så har jag sett hur hon brunnit för detta. De sena nätterna, de långa resorna, de svåra stunderna. Vi har varit där då hon frågat om vad som rimmar med vad, när hon förtvivlat över pengarna hon borde ha haft för att hinna skriva, när hon varit så glad och lycklig så att hon velat spricka, när hon varit salig över de underbara människor hon fått jobba med och nu slutligen följde vi med henne, i hennes nya Amazon-frisyr, till Alandica och såg hur Magnus-Maria fick åtta röster, åtta ansikten och fler sidor än vi hunnit komma underfund med.
  Operan var sprakande, full av liv, kreativitet och fantastisk kraft och passion. Jag har själv ännu inte hunnit smälta den. Därför har jag inte kunnat prata om den än. Och jag lär inte hinna innan jag ska iväg på jobb imorgon. Därför skriver jag det här till dig, mamma. Och till er andra som möjligtvis läser detta inlägg. För att ni ska förstå att jag bryr mig, tänker och reflekterar. Men jag har svårt för att tala om det. Än.
  Mammas relation med Magnus-Maria har gått upp och ner. Med intensivare och svalare perioder. Men det är aldrig över. När en väl öppnat ögonen för det Magnus-Maria står för så bär en alltid med sig en del av hen vart en än går. Min relation med Magnus-Maria har bara börjat och jag hoppas att jag aldrig släpper taget om vad det betyder för mig, vad det betyder för samhället.
  Tack, mamma. Tack alla som arbetat med operan. Tack för att ni jobbat så hårt för oss.

Alla bör se denna opera. Konservativ som öppensinnad. En behöver inte lära sig något nytt, känna något en inte känt förut. Men en kanske behöver bli påmind om den överväldigande känsla en får när en blir påmind om dessa frågor och hur mycket en brinner för dem. Innest inne.
  Att få vara den en är. Att få uttrycka sig själv. Att få älska. Att få leva.

Pax et Bonum
Erin <3

(Läs librettot före ni ger er in på själva operan, för konst i all ära, men jag har svårt för att förstå vartenda ord som ekar mellan väggarna runt scenen.)

I väntan på besked

I väntan på att mitt antagningsbesked ska komma in någon gång i eftermiddag planerar jag en solig dag med familj och vänner. =) Kag ska med mamm och LiLLan och titta på klänning till operapremiären på tisdag. Sedan är det tacokväll med Bror o. Co. =D Jag har ingen aning om hur man byter rad när man använde blogspot-appen så jag får lov att avsluta medan detta ännu är läsligt ^^