Sensommarfunk

Kommer antagligen inte kunna hålla några löften om att upprätthålla den här bloggen och skriva regelbundet. Lika lite som jag kan upprätthålla kontakten med mina vänner. Jag har förlorat förmågan att kommunicera via nätet. Så småningom förlorar jag väl förmågan att kommunicera med människor öga mot öga också.

Det var en bra sommar till att börja med. C-uppsatsen blev godkänd och jag återhämtade mig från svackan jag drog på mig p.g.a. mitt medicinstopp. Jag fick vara på Kökar och blev hyllad för min insats.

Så dog faffa och andra saker hände och så gick allting neråt igen. Jag försökte hålla mig flytande under jobbperioderna, men efter att jag slutade sommarjobbet i mitten av augusti var det som om någon drog ur en propp och plötsligt var jag tom. Jag pratade inte med någon, jag umgicks inte med någon, jag gjorde ingenting, jag tänkte inte, jag slutade liksom existera. Jag hängde i ett slags emotionellt och existentiellt vakuum. Det skrämde mig, men samtidigt var det en trygghet i att inte behöva kontemplera något, varken vad som varit, nuet eller framtiden.

Jag försöker fortfarande ta mig ur det, men jag vet inte riktigt hur jag ska börja. Sommaren försvann utan att ge mig tid att ladda batterierna. Nu försöker jag bara hitta energin till att få allt gjort som behöver göras för att jag ska klara av studierna och kanske fullgöra min examen. Men det är så svårt. Jag har knappt haft en enda egen tanke som jag fullföljt på nästan en månad. Jag har bara låtit spel, serier, musik, creepypastas och andra människors prat styra min uppmärksamhet.
Långsamt men säkert känns det som om jag förlorar min vokabulär som jag så ihärdigt byggde upp genom lågstadiet och högstadiet genom att skriva och läsa. I och med att jag förlorar förmågan att uttrycka mig i både tanke och text försvinner något av mig själv, något som varit en del av min existentiella kärna. Vem är jag om jag inte är Erin längre? Vem är jag om jag inte är Ida längre? Är jag någon alls numera? Eller är jag bara ett tomt skal som bara reflekterar omvärlden utan att faktiskt reflektera över något?

Jag vet inte. Jag har drabbats av en slags sensommarfunk. Och min lösning? Kanske att läsa en serie och se igenom Orphan Black igen kan hjälpa mig ur det.