Snart

Så nära nu. Imorgon skickar vi vårt arbete till Urkund för plagiatkontroll. Så nervöst. Jag och S är båda rätt hårda mot oss själva, så allt stöd vi fått från vänner och familj har varit fantastiskt. Lite mer bara.

Jag vill bara vara ute i solen, läsa Mumin, dricka iste och leka med Nonno och hänga med min familj och mina vänner på Åland. Synd att mitt jobb på Kökar börjar redan den 15:e. Så jag hinner inte slappa alltför länge och får vi komplettering på uppsatsen så ska det vara inlämnat den 11:e. Ugh...

Ska se på Fran Bow-gameplay och peta på uppsatsen. Försiktigt.

Erins sommarvisa

Häggen slog ut idag. På väg hem från uni efter ännu ett slag med C-uppsatsen så slog doften mig så hårt att jag var tvungen att stanna. Många fina minnen associeras med just häggen. Det fick mig att le stort och dra djupa andetag medan jag lät minnena komma och gå. Jag fortsatte ta djupa andetag när jag slutligen fick för mig att fortsätta hemåt. Det blir bättre. Sommaren har inte glömt oss, den är bara lite sen just i år. Snart sitter den på broräcket och spelar en helt ny sommarvisa.

Drömde som sagt om snöfall i maj i förrgår. Sedan igårmorse har det snöat och haglat av och till varvat med solsken. Kanske jag är lite synsk? Kansk?

Har lite mindre ångest för varje dag som går. Men känner också hur energin försvinner bit för bit. En dag kanske jag kan balansera det bättre. Men just nu är jag bara glad att medicinerna hjälper mig igenom mitt examensarbete. 

Takatalvi

Balbs var en välsignelse. Vi gjorde inte mer än vanligt, vi shoppade lite, såg på making of-dokumentärer och åt pizza. Men hon var lyhörd på mina sinnesstämningar och var där. Det är världens kliché att säga att en har "världens bästa syster", för det är helt subjektivt. Orsaken till att Balbs är "världens bästa syster" är för att hon och jag växte upp tillsammans, hon känner mig som hon känner sig själv. Vi vet båda var vi kommer ifrån, vi upplever inte saker på samma sätt, men vi kommunicerar det likadant, därför kan vi relatera till varandra på ett sätt som ingen annan kan. Därför är vi också bekväma i varandras sällskap på ett sätt vi inte är med andra. Det finns ingen press, inget skådespel, inga förväntningar, bara ett lugn av att vara nära varandra. Därför är hon för mig "världens bästa syster" helt enkelt för att vi matchar.

Jag mår bättre. Bea hjälpte också och jag är så tacksam för vad de gjort för mig. Medicinerna har börjar verka så smått, men jag är ännu lite out of whack. Jag försöker kontrollera det, men paniken väller upp väldigt lätt, minsta lilla påminnelse får min temperatur att gå i svall. Jag måste fortsätta dock, jag kan inte ge upp nu. Det är inte rättvist mot S eller mot mig själv. Paniken försvårar det dock. Så fort jag försöker tänka på helheten så snurrar allt.

Inatt sov jag på soffan. Det var lättare och jag somnade i god tid. Jag drömde att det föll ett tjockt lager snö. Nu i maj. Det var frustrerande och skrämmande.

Idag kom det två hagelskurar innan klockan 13. Nu gick det över till snö.

Meduca

Börjar med mina meduciner igen. Balba hjälpte mig komma till insikten att det inte är värt att jag blir utbränd eller går in i väggen för att jag är orolig för stabiliseringsfasen. Vissa människor behöver glasögon, andra behöver psykofarmaka. Dessutom jämförde hon mitt huvud med ett slagfält. När jag är igång med ett arbete, speciellt med andra människor, så är det kanoner och patroner, men så fort jag sitter stilla med mig själv och mina egna tankar så är det en skyttegrav, vilket inte är mindre av ett slagfält eller mindre stressigt, bara nedtryckt och isolerande. Kort sagt så håller jag på att gå in i väggen och jag tänker inte riskera min psykiska hälsa för C-uppsatsen, jag tänker bara inte göra det.
Jag kan aldrig minnas att jag haft sån här ångest någonsin.
Jag har heller aldrig varit med om ångest det första som händer på morgonen. Jag har aldrig vaknat med ångest och sminkat mig med ångest eller gått till skolan med ångest. Stress, ja, men aldrig ångest.
Det var naivt av mig att tro att jag inte skulle behöva mina meduciner. Det låter sorgligt att jag skulle behöva medicineras för resten av mitt liv, men hellre det än alternativet. Ångest som är så gastkramande att det känns som om någon med brännheta fingertoppar klämmer åt kring min hjärna och vågor av hetta som går upp genom kroppen och får bröstet att tryckas ihop och öronen att brusa.

Jag tänker inte ge upp, men jag tänker vara ärlig med S om hur det ser ut och att jag inte kan strukturera upp arbetet. Jag kommer att behöva luta mig mot hennes förmågor nu ett par dagar. Förhoppningsvis så stabiliseras jag snabbt.

Bara två veckor kvar till att C-uppsatsen ska godkännas för opponering av vår handledare. Det känns som om jag håller på att drunkna. Jag tar några djupa andetag ibland, men det hjälper inte. Det är mera på spel nu än vad det är vid en vanlig tenta. Det är så lite kvar nu. Så lite. Jag kan nästan sätta in datumet för min examen i kalendern. Men det känns som om ingenting är säkert just nu. Tänk om den inte blir godkänd till opponeringen? Tänk pm den inte blir godkänd till det andra opponeringstillfället i augusti? Varför kan jag inte lita på min förmåga? Eller S'? 

Jag rör mig i full fart mot en meltdown. Om handledningen på torsdag går dåligt vette fan vad jag gör.