Dissociation - en studie av mig

Ifrågasätter allt. Vad gör jag här? Varför vill jag bli personalvetare? Jag var en estet! Varför skriver jag en C-uppsats och inte en episk roman? Varför bor jag i Norden? Vädret här uppe suger. Tänk att jag existerar. Tänk på alternativet, icke-existens. Att existera är så konstigt. Så otroligt omöjligt att förstå att vi alla faktiskt existerar. Att existera innebär att dö en dag.

Underbart. Dödsångest på Campus. Precis vad jag behöver. Mhm.

Schematics

Den här veckan har varit sjukt intensiv. Inte så mycket aktivitet, men så mycket arbete. En snabb summering:
Måndag - Gick till centralstationen klockan 5:30 för att hinna med tåg till Sthlm för en intervju till C-uppsatsen. Tog tåg tillbaka till Örebro och arbetade med C-uppsats. Allt detta med världens mensvärk.
Tisdag - Skolan klockan 09:30. Hade mord i blicken p.g.a. PMS men hade inget socialt acceptabelt utlopp för det. Vi fick reda på att all vår tidigare forskning i princip är oanvändbar. Fick en surpriseintervju till C-uppsatsen på kroken. Lånade ett ton böcker om organisationskultur. Spenderade resten av dagen med att transkribera.
Onsdag - Skolan vid ca 09:00. Läste böcker och sammanfattade så mycket jag bara kunde. Skrev tre sidor teori på kvällen.
Torsdag - Skola vid 09:00. Fortsatte med teori och lite smått tidigare forskning. Kom ihåg att jag hade ett policydokument för SFQ som skulle skrivas och att jag hade glömt ge en av våra intervjudeltagare en tid och att hen antagligen var för upptagen för att delta i en klämintervju. Vi hade en annan intervju dock som vi höll. Transkriberade till sent. Fastnade sedan framför Criminal Minds.
Fredag - I skolan lite efter 09:00. Ska skriva teori och metod. Har en intervju klockan 14. Har köpt en biljett till campusfesten 48H som håller på i två dagar. Vet inte om jag orkar gå idag.

Så mitt tidsperspektiv är helt fucked up.

Min PMS har börjar gå över dock. Det pilade en svartmyra förbi mig på bordet. Hen såg stressad och vilse ut, så jag försökte mata hen med Flapjacksmulor. Hen blev nog bara mera stressad tills jag lyckades få hen att springa in bland smulorna. Hen verkar mycket lugnare nu.

Ja, se ungdomen

Vaknade tidigt idag eftersom jag bestämt mig för att arbeta på uppsatsen idag. Jag skrev klart min arbetsdagbok fram till idag. Dagboken blev inte speciellt lång eftersom jag och S kom igång rätt sent, men jag fyller ut med :poop:

Tillät mig själv att beställa en Hawaii som jag inte åt upp. Solen sken nästan hela dagen och jag visste att jag borde ta mig ut på en nypa frisk luft, men ni vet hur det är när en försöker att vara produktiv fastän det inte riktigt går och i slutet av dagen kunde jag säkert ha gått på tre promenader och ändå fått lika mycket gjort. Men innan solen gick ner hann jag gå på en promenad och gick via ICA Maxi på hemvägen för att fylla på kylskåpet.

Aah, jag ser ungdomar (läs jämnåriga) gå in mot staden med Smirnoff Ice och öl i händerna. Ja, se ungdom. Själv belönar jag mitt produktiva själv med att se på Creepschool som jag till min lycka hittade på Dreamfilm. Älskade det barnprogrammet när jag var yngre. Den är lite heteronormativ och sexistisk nu när jag ser på den med SJW-goggles. Men det kan jag ta.

Bibbedi-bobbedi-DOOM

Att blogga är nästan lite... ute? Är det inte? Eller är det jag som är ute ur bloggvärlden? Jag känner att hela världen har rört sig mot andra, mer utvecklade och simplare medel för att synas på Internet. Själv har jag aldrig gjort mig bra på film och är inte speciellt rolig, så de korta statusarna på Twitter eller vloggandet på YouTube blir nog inte något för mig.

Jag har alltså inte skrivit på över 1 år. Ingen läser riktigt bloggar ändå, men jag saknar att skriva längre små stycken om småsaker och om tankar jag har. Tyvärr har mitt språkbruk blivit fullständigt vidrigt dåligt sedan jag slutade skriva mera regelbundet. Bloggandet kanske skulle ge min hjärna en chans? Kanske kompensera för alla hjärnceller som dör när jag sitter och glor på en skärm hela dagarna.

Allting rör sig framåt, vare sig jag har lust eller inte. Jag är redan mitt uppe i C-uppsatsen, vilket kändes som ett fjärran mullrande åskmoln när jag började på universitet. Ungefär som universitet såg ut när jag gick ut högstadiet. Det var för stort, för främmande, för prestationskrävande, för vuxet. Och så bibbedi-bobbedi-DOOM och voi öde så är en här redan. Jag har knappt ett år kvar innan jag tar min examen om allt går som planerat. Saker brukar inte gå som planerat, men de går.

Rent psykiskt mår jag underligt nog bättre än på länge. Jag slutade ta mina mediciner och jag har inte kraschat. Mina förhoppningar är inte speciellt stora på att det kommer hålla, men det känns skönt att kunna höja huvudet över ytan för en gångs skull. Kanske jag kan bli bättre? Kanske jag inte behöver medicinerna i framtiden? Kanske jag får vara lycklig igen en dag?

Hrm, ja, inte speciellt stora förhoppningar var det alltså...