Tjoflöjt, du är en åsna, Erin!

Sedan förra inlägget har jag lugnat ner mig lite. Mest genom att inte dricka kaffe och kanske för att jag körde slut på all ångest för en månad den där kvällen. Jag ska fortfarande fixa mediciner åt mig dock, för det är helt löjligt att låta bli när jag nu uppenbarligen inte klarar av min vardag ordentligt.
  Inlägget får stå kvar, för fuck att jag inte ska få skriva av mig på min blogg när jag mår dåligt. Uppmärksamhet är en sak (jag delade det inte någon annanstans så det var bara de som håller koll på min blogg regelbundet som såg det ändå, vilket inte är speciellt många), att känna att jag har rätt att uttrycka hur jag känner utan att aggressivt ge mig på alla jag känner och säga att jag mår dåligt är en annan sak. På något sätt känns det bättre om folk vet hur jag känner utan att jag ska behöva förklara det direkt.

Idag blev jag klar med paper-uppgiften (även om den inte är speciellt bra), jag ska skicka in den via Urkund ikväll och så hoppas jag på det bästa.
  Ska iväg på körövning om ett tag och funderar på om jag ska gå eller ta buss. Jag skulle behöva en frisk promenad, men det är så äckligt kallt ute. Det lutar åt att jag går dit och tar buss hem. Vi övar inför Kulturnatten och Lucia just nu och jag måste säga att julsångerna den här gången är svårare än tidigare. =P Bered en väg för Herran är galet jobbig och mellanstämman på Jul jul är inte heller så lätt att komma ihåg. För att inte tala om Gläd dig du Kristi brud. 
  Men det är bra att sjunga. Det ger en energikick som jag nog behöver just nu.

Jag har svårt för att slappna av har jag märkt dock. Försöker teckna och se på anime, men det fungerar liksom inte. Äter väldigt dåligt också. Inte onyttigt, men väldigt lite och jag vet att jag inte borde göra det. Ska försöka ta mig till gym också, men Nenes tatuering hindrar henne från att komma med och jag har svårt för att motivera mig själv att komma iväg själv. Har extremt dåligt samvete över det också... Men vad gör en? Jag menar, det är svårt för mig att ens komma upp på morgonen numera, så hur lätt är det att tvinga mig själv till gymmet där det finns en massa människor? Jag orkar knappt gå på föreläsningar för att det finns folk där.

Nå, nog om mina neuroser för ett tag nu. Ska strax börja packa ihop för körövning och så tjoflöjt, iväg med dig din åsna!

Pax et Bonum
Erin <3

2014-11-08

Allting känns rätt jobbigt just nu. Jag försökte. Jag försökte verkligen. Men jag kan inte. Jag trodde att jag var stark nog nu, stark nog att sluta med medicinerna. Stark nog att sluta ge upp inför knuten i bröstet och hjärtat som slår upp mot min strupe och täpper till andningsvägarna. Stark nog att ignorera rösterna i bakhuvudet som säger hur jag ska tolka allting alla säger negativt. Stark nog att vara positiv.
  Men jag orkar inte. Kroppen skriker på mig, min själ skriker på mig och det känns som om hela världen skriker på mig.
  Jag känner att jag måste vara stark nu på ett helt annat sätt än jag någonstin tidigare behövt. Jag bor ensam, långt hemifrån, att få tag på mediciner här tar evigheter och jag har studier som numera faktiskt kommer att avgöra hur mitt liv kommer att se ut. Kapitulerar jag nu så kommer jag aldrig att klara av det. Jag kan inte vara svag på samma sätt som jag kunde i gymnasiet. Jag kan inte ge efter för skrikandet.
  Förra året klarade jag mig. Jag mådde inte bra hela tiden, det gör en aldrig om en nu har årsrelaterad depression, men jag klarade mig. Men det här är annorlunda, det här är tiderna innan jag åt mediciner om igen. Jag känner samma hopplösa avgrund bita mig i anklarna. Den suger ner mig, bit för bit. Det värsta är när jag förstår hur irrationellt mitt beteende är, jag vet att det är fel, men det är som om ångesten får ett helt eget liv när den tagit fäste. Den anfaller så snabbt och så kraftigt att jag inte hinner motarbeta den. Min hjärna slutar fungera och rötan sätter in, snart ruttnar förnuftet bort helt och allt som är kvar är skräcken, paniken och den irrationella förtvivlan över hur mitt liv ser ut, hur jag ser ut, inåt och utåt.

Jag har skrivit och begärt hjälp från vårdcentralen, men vi får se. Kanske jag bara inte är stark, kanske jag aldrig varit det, kanske det aldrig var meningen att jag skulle vara det. Jag har bara ingen annan utväg. Skam och stolthet är kanske det enda som hindrar mig från att ge upp. Kanske stolthet är den enda styrka jag hade. Att ge upp och strunta i allting. Tanken på det skrämmer mig till att fortsätta. Även om jag sliter sönder mig själv inombords.
  Jag fortsätter. Biter ihop och fortsätter. Men hur länge orkar själen hålla ihop?
  Jag har stött på de flesta former av hjälp. Den som tröstar, den som blir arg, den som försöker peppa, den som försöker resonera, den som försöker förstå, den som har varit med om samma sak, den som bara finns där.
  Jag önskar att det hjälpte. Det gör jag! Och jag har försökt! Jag försökte verkligen!
  Men nu måste jag ge efter och be om hjälp istället. För jag har försökt ensam så länge nu, men det fungerar inte. Ända sedan i våras har jag försökt, men själen orkar inte mer och kroppen skriker för högt. Det hjälper inte att försöka förneka att en mår dåligt. Det hjälper inte att undanhålla det för att en inte vill lägga bördan på andra. I längden så hjälper det inte. Det håller aldrig att förneka det.
  Därför lägger jag mig ner och ger upp.
  Bara en liten stund.
  Imorgon försöker jag igen.
 
Jag har tvätt i tvättstugan. Så jag torkar ögonen, borstar håret och drar efter andan, jag kan släppa taget om förnuftet senare. Jag kan inte bara lämna tvätten att mögla.

Pax et Bonum
Erin <3

fanvafult

Well, heya, det finns alltså en blogg som ska handla om min vardag. Men det är verkligen inget intressant att prata om just nu. Jag verkar ha sjunkit ner i någon form av svacka och är för det mesta trött och omotiverad. Förhoppningsvis lyckas jag peppa upp mig nästa vecka. Ska städa, tvätta, gymma, läsa, plugga och söka upp en tatueringsstudio. Imorgon är det måndag, så varför inte göra imorgon just den måndagen då en går in för förändring?

Jag och Diktatorn har förresten börjat ladda upp bajs på vår gemensamma YouTube-kanal fanvafult. Det är ännu bara några osäkra första steg, men så småningom lär vi väl få ihop något. Diktatorn (Äh, vafan, Nene får det fortsätta vara... xD) är redan bekant med hur en klipper ihop videos, lägger över ljudklipp o.s.v. så om vi bara fortsätter och finner vår inspiration så kommer det snart se rätt bra ut. ^^

Som sagt har jag varit lite hängig den senaste veckan, men planerar att rycka upp mig. Jag hatar när det börjar bli vintern. Mörkret och kylan gör allting så mycket svårare och mitt humör går i botten. För att fördriva tiden har jag mest tittat på gameplays och ätit kärleksmat, men det får jag lov att sluta med nu. Skärpning, Eri! Aglabalarghl!

Det var allhelgonahelg nu och jag (som är snål och tråkig) hade inte planerat att fara på något party. Så jag köpte lite cider och såg på "Felix Recenserar" och Mumin med Nene igår istället. Fuck yeah! Living the life! Hon har btw tatuerat sig igen! En bläckfisk med stormhatt, monokel och en tekopp i handen. Den är asfin, men hennes arm är fullständigt död och hon är asparanoid hela tiden för att hon ska göra något fel och typ få armen infekterad köttätande bakterier. xD Så nu när den blev så fin är jag rätt pepp på tatuering också, men jag har ännu ingen aning om till vilken parlor jag ska gå... Jag söker efter någon med asbra linework som kan immitera andras illustreringstekniker på pricken. Men jag ska gå runt lite. Då kanske jag äntligen kan sätta sprätt på tatueringspengarna jag fick av alla i födelsedagspresent. ^^

Pax et Bonum
Erin <3