Sprämnande framtidsutsikter.

Det är snorkallt just nu och jag har knappt återhämtat mig från min förkylning. Det är ännu en hemtenta på G nu, eller ja, två stycken för att vara exakt. De ska vara inlämnade på torsdag båda två och jag orkar bara inte. Det känns som om min hjärna snubblar över sina egna tankar i sin desperation att komma fram till något slags  mål istället för att fokusera.

Men praktiken är så gott som spikad iaf! Barbarossa (som jag kallar professorn som är kursansvarig för praktikkursen) har godkänt att jag lär bli klar med själva uppdraget innan nyår och istället kan fokusera på att skriva klart rapporten under de sista veckorna. Nu är det bara att se till att få blanketten ifylld och inskickad, lägenheten uppsagd, tömd och städad och slutligen hitta någonstans i Mhamn att spendera nätterna från november till januari. Sedan är det examensdags!

Spännande och skrämmande. Sprämnande.

Jag har nästan skrivit klart första hemtentan, men den känns verkligen dassig. Den andra har jag tittat på och sedan drack jag mig full i fredags för att glömma bort hur stressad det gjorde mig. Nej, egentligen drack jag för att fira att två klasskamraters C-uppsats äntligen blev godkänd och att de kan gå ut på praktik. Vi hade det jättemysigt, men jag blev full nog att börja prata undanträngda känslor och rädslor, så jag slog mig själv för ansiktet det första jag gjorde dagen efter och svor att undvika vinfylla på ett tag.

Men nu borde jag återgå till skrivandet! Jag vill vara på gott humör när den lämnas in på torsdag eftersom min fina Balbs kommer på besök för att hjälpa mig flytta lite småsaker tillbaka till Åland.

Pax et Bonum
Erin <3

Vem tar hand om kiosken, när vinden blåser snål?

Börjar hämta mig nu!
Efter en snabb trip hem till Åland igen för att se på IT med Balbs, Moa, Skrållan och hennes kompis och prata med personalansvarig på landskapsregeringen angående praktikplats så är min energi på topp igen! Att praktisera i Mhamn kommer att skapa samma miljö som när jag gick gymnasiet. Jag kommer kunna hänga med folk mer regelbundet och spontant och har tillgång till en sovplats om det blir sent. Jag kan dessutom fara hem och sova någon helg då och då. Kanske vi deltar i Lilla julmarknaden iår? Vet inte, men det känns som om bara idén om att hänga i Mhamn ger mig energi.

IT var btw, awesome, så nu har jag lockat med mig några klasskamrater och ska gå och se den igen imorgon. Jag kommer sitta och flina som ett fån, precis som när jag såg den första gången. Holy crap vad exalterad jag var! Vi har dock hemtenta just nu, fram till på onsdag, men jag insåg snabbt att det basically är en A-hemtenta som är väldigt simpel. Det kommer gå på ett kick! Dessutom arbetar jag med T som är världens effektivaste människa.

Jag är fortfarande lite småhispig, men jag känner mig bättre. Snart kommer jag kanske kunna vara social igen. Har inte ens träffat Nene eller Bea än, vilket känns för jävligt, men de förstår hur jag funkar också. Ska dock definitivt hänga med dem så fort jag kan och så mycket jag kan nu innan praktiken!

Pax et Bonum
Erin <3

Sensommarfunk

Kommer antagligen inte kunna hålla några löften om att upprätthålla den här bloggen och skriva regelbundet. Lika lite som jag kan upprätthålla kontakten med mina vänner. Jag har förlorat förmågan att kommunicera via nätet. Så småningom förlorar jag väl förmågan att kommunicera med människor öga mot öga också.

Det var en bra sommar till att börja med. C-uppsatsen blev godkänd och jag återhämtade mig från svackan jag drog på mig p.g.a. mitt medicinstopp. Jag fick vara på Kökar och blev hyllad för min insats.

Så dog faffa och andra saker hände och så gick allting neråt igen. Jag försökte hålla mig flytande under jobbperioderna, men efter att jag slutade sommarjobbet i mitten av augusti var det som om någon drog ur en propp och plötsligt var jag tom. Jag pratade inte med någon, jag umgicks inte med någon, jag gjorde ingenting, jag tänkte inte, jag slutade liksom existera. Jag hängde i ett slags emotionellt och existentiellt vakuum. Det skrämde mig, men samtidigt var det en trygghet i att inte behöva kontemplera något, varken vad som varit, nuet eller framtiden.

Jag försöker fortfarande ta mig ur det, men jag vet inte riktigt hur jag ska börja. Sommaren försvann utan att ge mig tid att ladda batterierna. Nu försöker jag bara hitta energin till att få allt gjort som behöver göras för att jag ska klara av studierna och kanske fullgöra min examen. Men det är så svårt. Jag har knappt haft en enda egen tanke som jag fullföljt på nästan en månad. Jag har bara låtit spel, serier, musik, creepypastas och andra människors prat styra min uppmärksamhet.
Långsamt men säkert känns det som om jag förlorar min vokabulär som jag så ihärdigt byggde upp genom lågstadiet och högstadiet genom att skriva och läsa. I och med att jag förlorar förmågan att uttrycka mig i både tanke och text försvinner något av mig själv, något som varit en del av min existentiella kärna. Vem är jag om jag inte är Erin längre? Vem är jag om jag inte är Ida längre? Är jag någon alls numera? Eller är jag bara ett tomt skal som bara reflekterar omvärlden utan att faktiskt reflektera över något?

Jag vet inte. Jag har drabbats av en slags sensommarfunk. Och min lösning? Kanske att läsa en serie och se igenom Orphan Black igen kan hjälpa mig ur det.

Snart

Så nära nu. Imorgon skickar vi vårt arbete till Urkund för plagiatkontroll. Så nervöst. Jag och S är båda rätt hårda mot oss själva, så allt stöd vi fått från vänner och familj har varit fantastiskt. Lite mer bara.

Jag vill bara vara ute i solen, läsa Mumin, dricka iste och leka med Nonno och hänga med min familj och mina vänner på Åland. Synd att mitt jobb på Kökar börjar redan den 15:e. Så jag hinner inte slappa alltför länge och får vi komplettering på uppsatsen så ska det vara inlämnat den 11:e. Ugh...

Ska se på Fran Bow-gameplay och peta på uppsatsen. Försiktigt.

Erins sommarvisa

Häggen slog ut idag. På väg hem från uni efter ännu ett slag med C-uppsatsen så slog doften mig så hårt att jag var tvungen att stanna. Många fina minnen associeras med just häggen. Det fick mig att le stort och dra djupa andetag medan jag lät minnena komma och gå. Jag fortsatte ta djupa andetag när jag slutligen fick för mig att fortsätta hemåt. Det blir bättre. Sommaren har inte glömt oss, den är bara lite sen just i år. Snart sitter den på broräcket och spelar en helt ny sommarvisa.

Drömde som sagt om snöfall i maj i förrgår. Sedan igårmorse har det snöat och haglat av och till varvat med solsken. Kanske jag är lite synsk? Kansk?

Har lite mindre ångest för varje dag som går. Men känner också hur energin försvinner bit för bit. En dag kanske jag kan balansera det bättre. Men just nu är jag bara glad att medicinerna hjälper mig igenom mitt examensarbete. 

Takatalvi

Balbs var en välsignelse. Vi gjorde inte mer än vanligt, vi shoppade lite, såg på making of-dokumentärer och åt pizza. Men hon var lyhörd på mina sinnesstämningar och var där. Det är världens kliché att säga att en har "världens bästa syster", för det är helt subjektivt. Orsaken till att Balbs är "världens bästa syster" är för att hon och jag växte upp tillsammans, hon känner mig som hon känner sig själv. Vi vet båda var vi kommer ifrån, vi upplever inte saker på samma sätt, men vi kommunicerar det likadant, därför kan vi relatera till varandra på ett sätt som ingen annan kan. Därför är vi också bekväma i varandras sällskap på ett sätt vi inte är med andra. Det finns ingen press, inget skådespel, inga förväntningar, bara ett lugn av att vara nära varandra. Därför är hon för mig "världens bästa syster" helt enkelt för att vi matchar.

Jag mår bättre. Bea hjälpte också och jag är så tacksam för vad de gjort för mig. Medicinerna har börjar verka så smått, men jag är ännu lite out of whack. Jag försöker kontrollera det, men paniken väller upp väldigt lätt, minsta lilla påminnelse får min temperatur att gå i svall. Jag måste fortsätta dock, jag kan inte ge upp nu. Det är inte rättvist mot S eller mot mig själv. Paniken försvårar det dock. Så fort jag försöker tänka på helheten så snurrar allt.

Inatt sov jag på soffan. Det var lättare och jag somnade i god tid. Jag drömde att det föll ett tjockt lager snö. Nu i maj. Det var frustrerande och skrämmande.

Idag kom det två hagelskurar innan klockan 13. Nu gick det över till snö.

Meduca

Börjar med mina meduciner igen. Balba hjälpte mig komma till insikten att det inte är värt att jag blir utbränd eller går in i väggen för att jag är orolig för stabiliseringsfasen. Vissa människor behöver glasögon, andra behöver psykofarmaka. Dessutom jämförde hon mitt huvud med ett slagfält. När jag är igång med ett arbete, speciellt med andra människor, så är det kanoner och patroner, men så fort jag sitter stilla med mig själv och mina egna tankar så är det en skyttegrav, vilket inte är mindre av ett slagfält eller mindre stressigt, bara nedtryckt och isolerande. Kort sagt så håller jag på att gå in i väggen och jag tänker inte riskera min psykiska hälsa för C-uppsatsen, jag tänker bara inte göra det.
Jag kan aldrig minnas att jag haft sån här ångest någonsin.
Jag har heller aldrig varit med om ångest det första som händer på morgonen. Jag har aldrig vaknat med ångest och sminkat mig med ångest eller gått till skolan med ångest. Stress, ja, men aldrig ångest.
Det var naivt av mig att tro att jag inte skulle behöva mina meduciner. Det låter sorgligt att jag skulle behöva medicineras för resten av mitt liv, men hellre det än alternativet. Ångest som är så gastkramande att det känns som om någon med brännheta fingertoppar klämmer åt kring min hjärna och vågor av hetta som går upp genom kroppen och får bröstet att tryckas ihop och öronen att brusa.

Jag tänker inte ge upp, men jag tänker vara ärlig med S om hur det ser ut och att jag inte kan strukturera upp arbetet. Jag kommer att behöva luta mig mot hennes förmågor nu ett par dagar. Förhoppningsvis så stabiliseras jag snabbt.

Bara två veckor kvar till att C-uppsatsen ska godkännas för opponering av vår handledare. Det känns som om jag håller på att drunkna. Jag tar några djupa andetag ibland, men det hjälper inte. Det är mera på spel nu än vad det är vid en vanlig tenta. Det är så lite kvar nu. Så lite. Jag kan nästan sätta in datumet för min examen i kalendern. Men det känns som om ingenting är säkert just nu. Tänk om den inte blir godkänd till opponeringen? Tänk pm den inte blir godkänd till det andra opponeringstillfället i augusti? Varför kan jag inte lita på min förmåga? Eller S'? 

Jag rör mig i full fart mot en meltdown. Om handledningen på torsdag går dåligt vette fan vad jag gör.

Dissociation - en studie av mig

Ifrågasätter allt. Vad gör jag här? Varför vill jag bli personalvetare? Jag var en estet! Varför skriver jag en C-uppsats och inte en episk roman? Varför bor jag i Norden? Vädret här uppe suger. Tänk att jag existerar. Tänk på alternativet, icke-existens. Att existera är så konstigt. Så otroligt omöjligt att förstå att vi alla faktiskt existerar. Att existera innebär att dö en dag.

Underbart. Dödsångest på Campus. Precis vad jag behöver. Mhm.