Allting känns rätt jobbigt just nu. Jag försökte. Jag försökte verkligen. Men jag kan inte. Jag trodde att jag var stark nog nu, stark nog att sluta med medicinerna. Stark nog att sluta ge upp inför knuten i bröstet och hjärtat som slår upp mot min strupe och täpper till andningsvägarna. Stark nog att ignorera rösterna i bakhuvudet som säger hur jag ska tolka allting alla säger negativt. Stark nog att vara positiv.
Men jag orkar inte. Kroppen skriker på mig, min själ skriker på mig och det känns som om hela världen skriker på mig.
Jag känner att jag måste vara stark nu på ett helt annat sätt än jag någonstin tidigare behövt. Jag bor ensam, långt hemifrån, att få tag på mediciner här tar evigheter och jag har studier som numera faktiskt kommer att avgöra hur mitt liv kommer att se ut. Kapitulerar jag nu så kommer jag aldrig att klara av det. Jag kan inte vara svag på samma sätt som jag kunde i gymnasiet. Jag kan inte ge efter för skrikandet.
Förra året klarade jag mig. Jag mådde inte bra hela tiden, det gör en aldrig om en nu har årsrelaterad depression, men jag klarade mig. Men det här är annorlunda, det här är tiderna innan jag åt mediciner om igen. Jag känner samma hopplösa avgrund bita mig i anklarna. Den suger ner mig, bit för bit. Det värsta är när jag förstår hur irrationellt mitt beteende är, jag vet att det är fel, men det är som om ångesten får ett helt eget liv när den tagit fäste. Den anfaller så snabbt och så kraftigt att jag inte hinner motarbeta den. Min hjärna slutar fungera och rötan sätter in, snart ruttnar förnuftet bort helt och allt som är kvar är skräcken, paniken och den irrationella förtvivlan över hur mitt liv ser ut, hur jag ser ut, inåt och utåt.
Jag har skrivit och begärt hjälp från vårdcentralen, men vi får se. Kanske jag bara inte är stark, kanske jag aldrig varit det, kanske det aldrig var meningen att jag skulle vara det. Jag har bara ingen annan utväg. Skam och stolthet är kanske det enda som hindrar mig från att ge upp. Kanske stolthet är den enda styrka jag hade. Att ge upp och strunta i allting. Tanken på det skrämmer mig till att fortsätta. Även om jag sliter sönder mig själv inombords.
Jag fortsätter. Biter ihop och fortsätter. Men hur länge orkar själen hålla ihop?
Jag har stött på de flesta former av hjälp. Den som tröstar, den som blir arg, den som försöker peppa, den som försöker resonera, den som försöker förstå, den som har varit med om samma sak, den som bara finns där.
Jag önskar att det hjälpte. Det gör jag! Och jag har försökt! Jag försökte verkligen!
Men nu måste jag ge efter och be om hjälp istället. För jag har försökt ensam så länge nu, men det fungerar inte. Ända sedan i våras har jag försökt, men själen orkar inte mer och kroppen skriker för högt. Det hjälper inte att försöka förneka att en mår dåligt. Det hjälper inte att undanhålla det för att en inte vill lägga bördan på andra. I längden så hjälper det inte. Det håller aldrig att förneka det.
Därför lägger jag mig ner och ger upp.
Bara en liten stund.
Imorgon försöker jag igen.
Jag har tvätt i tvättstugan. Så jag torkar ögonen, borstar håret och drar efter andan, jag kan släppa taget om förnuftet senare. Jag kan inte bara lämna tvätten att mögla.
Pax et Bonum
Erin <3
No comments:
Post a Comment