Grönsaken är död, länge leve grönsaken!

Jag kommer ihåg grönsaken som började Ålands Lyceum för 6 år sedan. Den var en mosig och skör sak som gömde sig bakom senapen längst bak i kylskåpet. Bortglömd och illaluktande. Men den fick vänner. Jodå, några stycken riktigt fina skivor fräsch frukt och många andra. De smittade nog ner grönsaken lite med sina stärkande kemikalier deras omgivning besprutat dem med, för grönsaken började må mycket bättre, till och med bra. Grönsaken gick ut Åland Lyceum med hyfsade betyg. Språk (förutom engelska och modersmål) och matematik drog ner på betygen, men det gjorde inte så mycket.
  I Örebro bodde några fräscha produkter som grönsaken tyckte om och dessutom hade universitetet där ett bra utbud vad gäller studiemöjligheter. Grönsaken är inte van vid att vara självständig och känner sig osäker på framtiden och på sig själv. Speciellt osäker vad gäller dess egna förmåga. Men när en väl står inför avgrunden finns bara två alternativ, att en hoppar och faller eller lär sig flyga. Att flyga är svårt eftersom en inte använder sina vingar så ofta. De skrumpnar lätt ihop på ens rygg och blir svårare och svårare att komma i kontakt med. Men ibland breder de ut sig och kan plötsligt bära en. Grönsaken flög och landade. Och efter ett år känner grönsaken på sig att den kommer att klara sig hur bra som helst. Bara den får lite hjälp ibland och lite kärlek från andra, fräschare kylskåpskompisar.
  En dag kanske grönsaken slutar vara en grönsak. Kanske grönsaken hela tiden varit en tomat. Och tomaten är ju egentligen en frukt. Kanske kan detta identitetsförvirrade salladstillägg lära sig att leva bland frukterna i deras blommiga, soliga värld. Kanske.
  En dag kanske jag inte ens är en liten mosig tomat längre. En dag kanske jag är en riktig människa. En människa som inte behöver tänka igenom allt den skriver och säger och därför lätt tänker för mycket och blir awkward. En människa som inte bryter ihop så fort den ser andra människor ha kul för att den inte känner sig som en del av gruppen längre. En människa som inte hela tiden tror att andra stör sig på den. En människa som tror att den kan få ett bra liv trots att det inte blir exakt så som den drömt om. En människa som kan utveckla värdefulla och djupa relationer igen.

Jag har bestämt mig för att bli en människa igen. Jag orkar inte vara en möglig tomat längre. Det är utmattande att vara rädd för sina egna vänner, rädd för sin egen familj, rädd för sig själv. Så jag tänker inte vara rädd längre. Jag tänker vara modig. Jag tänker sluta gråta som om det vore min sista dag i livet. Jag tänker istället älska allt och alla som om det vore min första dag i livet.
  Och då kanske allting blir bra igen.

Pax et Bonum
Erin <3