Idag var det ju tänkt att jag skulle börja knappra Concerta och Fluoxetin igen, men det var bara Fluoxetinet jag hittade så det blev inte så mycket gjort idag i alla fall.
Igårkväll hade jag något av en emotionell meltdown när jag började känna framtiden dundra mot mig som en snöplog. Jag oroade mig över framtiden och om jag ens hade någon som var värd att prata om. I min förtvivlan höll jag ett krismöte med min mor och upptäckte att lösningarna bara vällde ur mig. Jag vill till Örebro, det är mitt mål, helst in på personalvetarprogrammet. Men om jag inte kommer in på just det programmet så kan jag söka in på andra program i Örebro för att åtminstone röra mig framåt i livet. Sedan kan jag ta om högskoleprovet tills mitt resultat är högt nog för att komma in på det program jag nu vill in på.
Nödlösningen är dock högskolan på Åland tills jag är redo.
Med allt det sagt så kunde jag somna bättre.
Pax et Bonum
Erin <3
åhhhh jag vet den känslan! när man väl faktiskt pratar och inser att det inte är så farligt... och att det finns möjligheter.
ReplyDelete