Carpe Diem, allra käraste syster.

Idag för 16 år sedan föddes det en liten skrynklig, gnällig och rödmosig sak till världen.

Den lilla skrynkliga, gnälliga, rödmosiga saken har vuxit sig stor och är varken det ena eller det andra numera.

Numera är hon ungefär mellan 1.65 och 1.68 lång, har en ljus, slät hy och svagt synliga fräknar under ögonen. Hon har klätt sig på nästan alla sätt man som tonåring kan klä sig, dessutom klätt ut sig till tant och rullat omkring i diken längsmed Finströmsvägarna för att förvirra bilister. Hon har varit den med längst hår i skolan som under högstadietiden klättrat upp allt högre och högre och nu står det t.o.m. rakt upp ibland. Ögonen skiftar ofta mellan gölgröna och brungröna, hon föredrar att kalla dem "skogsmullegröna".

Till personlighet har hon alltid varit bestämd, envis och självständig med en stark känsla för rättvisa. Varhelst hon upplevt orättvisa har hon utan att tveka gått upp emot den. Det har inte spelat någon roll vem det varit: lärare, vänner, ovänner, vuxna, tonåringar, släktingar och även hennes föräldrar. Trots att det slutat med gråt och bråk ibland så har hon inte slutat stå upp för vad hon tycker är rätt.

Som vän är hon fruktansvärt lojal. Hon är en vän som man kan skratta så tårarna sprutar med, samtala om djupa existentiella frågor, reda ut personliga problem och ha intressanta diskussioner om allt mellan himmel och jord. Ringer eller messar man till henne mitt i natten och mår dåligt kan man vara nästan 100% säker på att hon svarar om hon märker det.

Som syster har Alva Karin Elisabet Gäddnäs-Karlsson varit en utmaning och en välsignelse. Systerrelationen har förändrats, gått två steg framåt, tre tillbaka, två steg framåt, ett tillbaka o.s.v.

I början var jag, som väntat, rätt avundsjuk på den lilla rödmosiga saken som tog all uppmärksamhet från mig, som varit universums centrum i två år och åtta månader.

Men vi gick över i en period då vi flyttade ett par gånger och vi två var det enda leksällskapet vi hade som hela tiden, oavsett hur mycket vi flyttade, fanns där.

Sedan kom min förpubertet och pubertet i senare delen av mellanstadiet och vi gled ifrån varandra fullständigt. I princip så skrev vi så mycket hemska saker om varandra i våra dagböcker att vi säkert skräms av att läsa det nuförtiden.

Men så kom slutet av högstadiet och helt plötsligt hade jag förlorat allt som betydde något för mig.

Förutom familjen.

Och speciellt Alva.

Alva, du räddade mig. Det vet jag att jag har berättat för dig, men när jag nu skriver det här och kommer ihåg hur du drog upp mig igen utan att behöva anstränga dig så börjar tårarna rinna. Det var under den sommaren då det bara var du och jag, bara Erin och Alva i ett litet trångt rum med två sängar, en tv och en massa skräckfilmer. Det var under den sommaren jag kom till insikt.

Har du någonsin undrat över varför jag lägger mig i ditt liv? Varför jag tyr mig till dig? Vill vara med dig? Bryr mig om dig mer än mig själv? Har du funnit det lite konstigt ibland? [Ja, mest irriterande antar jag...]

Jag väntar, Alva.

Jag väntar på det tillfälle då det är min tur att dra upp dig. Jag tror aldrig att jag kommer kunna återgälda den närhet och den omtanke som du gav mig då jag var så tillbakadragen, ledsen och apatisk att jag inte visste var i mitt liv jag befann mig. Jag kommer inte ihåg något annat än dig från den sommaren. Även fast den bara var tre år sedan. Det första och enda som kommer upp i huvudet på mig är fönstret, soluppgången som väckte oss för tidigt varje morgon och så du på din säng, med fjärrkontrollen till dvd:n i handen. Du och jag tillsammans är det som sammanfattar den sommaren för mig.

Nu är du lika gammal som jag var då.

Hoppeligen behöver du aldrig någonsing genomgå samma helvete som jag gjorde.

Men om du någonsin hamnar där så måste du komma ihåg det jag skrivit här:

Jag är skyldig dig all min lycka här i livet. Och jag kommer alltid, så länge du vill, finnas här för att återgälda den.

Carpe Diem, allra käraste syster.

Från din storasyster Erin Ida Maria Gäddnäs den 22 juni år 2011 <3