Well, han är det. Han kommer på sin lilla röda skoter för att titta på när färjorna kommer och går. Speciellt Gudingen verkar han aldrig missa.
Då parkerar han en bit ifrån landgången och sitter med hjälmen uppdragen över ansiktet så man ser det blågrå skägget och det pluffsiga, röda farbror ansiktet och de matta gråblå ögonen. Sedan sitter han där och gungar fram och tillbaka på skotern och betraktar färjan när den kommer iland. När den sedan backar ut från hamnen startar han sin lilla moped motor, drar ner hjälmen och puttrar iväg.
Han säger inget, talar inte med någon, hälsar inte på någon, har aldrig farit ombord, aldrig tagit någon med sig på moppen, aldrig frågat någon om någonting.
Han bara dyker upp och så sitter han där och tittar. Det är inte obehagligt ens, bara lite tankeväckande.
Han kanske väntar på någon som for iväg med en skärgårdsfärja och aldrig kom tillbaka, fast han/hon lovat det. Kanske han väntar på ett tecken. Kanske han väntar på den dagen då han själv ska åka ombord och bege sig jag-vet-inte-vart och söka jag-vet-inte-vad.
Jag vet inte varför, men jag tycker om honom. Ändå är det lite sorgligt att han bara sitter där och tittar, väntar, gungar, tänker, men aldrig gör något annat.
Han måste vara ensam...
Jag tänker dock inte ta kontakt med honom, det är inte mig han vill tala med. Han verkar inte ens vilja tala med någon.
Men jag borde kanske meddela honom om att färjtidtabellen har ändrats, för ibland är han försenad, ibland ute i helt fel tid.
Åland vore inte Åland utan sina original.
Pax et Bonum
Erin <3
P.S. Orsaken till den kursiva stilen är för att det är funderingar, så de ska vara lite småfint... D.S.
No comments:
Post a Comment