Dag 03 – Mina föräldrar

Mina föräldrar har alltid varit mina beskyddare. De är de enda människorna här i världen som får se mig när jag är som svagast och överhuvudtaget får hjälpa mig att må bättre. [Alla andra får en mördande blick och ett fräsande]

Som uppfostrare har de fungerat väldigt olika, jag vet inte exakt hur, men så är det väl alltid. ^^ De har kanske inte gjort mig till den mest skötsamma och organiserade person [som man ibland får pikar för] men de har gjort mig väldigt intra- och interpersonell, vilket är mera värt.

Jag är inte bortskämd på saker, utan på kärlek.

De skiljde sig i fjol och nu bor papp i stan med Lotta och mamm här i Finström med oss och Teddy som kommer och går lite än så länge, då vi finner det bäst med långsamma förändringar.

I början fann jag det jobbigast med bara det att papp försvann ur vardagen på ett ganska brutalt sätt, men nu under våren iår har jag hittat en balans och bor hos papp i stan ibland och här ute i Finström ibland.

Jag älskar mina föräldrar på väldigt olika sätt, som en helhet finns de inte längre, vilket har tagit stora ansträngningar att komma över, men de är individer med olika problem och skavanker, känslor och svagheter.

Att växa upp med en trygghet som jag hade med mina föräldrar är en välsignelse, men att inte kunna komma ur det i tonåren ställer till med stora problem.

Jag är väldigt beroende av mina föräldrar, både ekonomiskt och känslomässigt. Utan dem kan jag lätt rämna ihop och inte kunna kontrollera mina känslosvall.

Jag har mycket mer att säga om dem, men just nu håller Pyshen på och ropar och jamar någonstans så jag måste gå och se vad han skriker för...


Pax et Bonum
Erin <3