Dag 02 – Min första kärlek

Awh, don't get me started on this one... Jag vet ju knappt vad kärlek är!


Min första kärlek var verkligen inte en bra kärlek, den har hämmat mig i min emotionella utveckling och gjort det praktiskt taget omöjligt för mig att bli förälskad. Ifs så var jag ju sådär småbarnsligt förälskad i folk när jag var liten, men den här har hållt sig i 12 år nu.

Well, han var bara en sådan typisk kille för ett barn att bli förälskad i. Äldre, rolig, karismatisk och allt det där, en storebror typ. Eftersom jag inte har några äldre syskon så antar jag att jag dras till äldre killar med en lekfull personlighet. Men det här var i varje fall den första och enda riktiga förälskelsen som jag upplevt.

Min första kärlek träffade jag några gånger/år upp till jag var 14-15, sedan har jag knappt sett honom alls. Han tyckte för det mesta att det var jobbigt att ha mig runt sig hela tiden och aldrig att han har ägnat mig så mycket som en tanke. Så i princip så var han en idealiserad dröm som aldrig ens kom i närheten av verkligheten.

Och det har han fortsatt att vara.

Jag såg hans flickvänner komma och gå, utan att göra något annat än att drömma om honom.

Den enda knytning jag har till honom just nu är att han äger pappas gamla båt... e___e

Efter det har jag varit ihop med två killar, men inte för att jag älskade dem, utan för att de ville ha mig och jag ville ha bekräftelse, så jag lurade mig själv att tro att det var ok att vara ihop med dem även fast jag inte var förälskad.

Så mitt kärleksliv är lite fucked up. Jag har aldrig varit förälskad och fått besvarade känslor och jag är 18 år gammal. Jag var inte ens barnsligt ihop med någon killkompis i lågstadiet, eller ihop med varenda flirt jag kom åt i högstadiet [d.v.s. inga alls...]. Så jag har ännu inte upplevt lycka i ett äkta förhållande ens på högstadienivå.

Fucked up, men det var en vacker dröm.

Pax et Bonum
Erin <3