Biljettförsäljarn't logg, vecka 23, dag 3 - Mumintrollet och Mårran

Ser ut att bli en till största del molnig dag här ute. Förhoppningsvis klarnar det upp lite till eftermiddagen så att 16:00 och 16:15 turerna inte blir så besvärliga.
  Mamm kom hit igår igen och fortsatte leka lekstuga, men den här baracken är faktiskt lite hemtrevligare med en viss Gäddnäs touch, d.v.s. skärgårdstema på sovrummet med en fin tavla av en båt, blå gardiner, blått sängöverkast och en färgglad trasmatta. Köket fick gula gardiner, en grön bordsduk, gula och röda plast tulpaner, decoupage burkar, gamla reklambilder (alltså från mitten av 1900-talet) och några tavlor. Kontoret fick bara ett litet ombyte med blåa gardiner och lite ommöblering för trivselns skull. Men det är bättre och jag trivs rätt bra. Men den kära modern lär komma på "Mamma inspektion" någon gång då och då, så jag får hålla det städat här. =P
  Igår höll jag väl mest på med absolut ingenting. Försökte läsa om "Sent i November" men hamnade på deviantart och tumblr och hittade några skojsiga bilder med Mårran. ^w^

Jag har nog kommit över min extrema rädsla för henne vid det här laget. Efter att man har läst "Pappan och Havet" i vuxen ålder så är man mera förstående. Men hon skrämmer mig ännu på det sätt hon ska. Jag läste dock en fin analys på tumblr som sa vad man ifs alltid vetat; att Mårran egentligen är en symbol för ensamhet och oförmåga till kommunikation. Hon symboliserar den långa kalla vintern med dess depressioner och längtan efter ljus och värme. 

  Egentligen så tror jag faktiskt att Mårran är väldigt mänsklig. Hon är väldigt ensam och har vant sig vid att folk är rädda för henne och flyr från henne. Därför har hon också blivit rätt trotsig och t.o.m. lite elak. Eftersom ingen bryr sig om henne så tycker hon heller inte om någon. 

  I "Pappan och Havet" står det ganska bra när Mumintrollet försöker förstå sig på Mårran.

"Klockan kunde knappast ha varit mer än halv sex på morgonen när Mumintrollet följde Mårrans spår genom trädgården. Marken hade tinat upp igen men han kunde ändå se var hon hade suttit och väntat, gräset var alldeles brunt. Han visste att om en Mårra sitter mer än en timme på samma fläck kan där aldrig växa nånting, marken dör av förskräckelse. De hade flera såna fläckar i trädgården, den förargligast låg mitt i tulpanrabatten.

  En bred väg av torra löv gick fram mot verandan. Där hade hon stått. Just utanför ljuskretsen stod Mårran och tittade på lampan. Sen kunde hon inte låta bli, hon kom så nära som möjligt och allting slocknade. Det var alltid likadant. Allt som hon rörde vid slocknade.

  Mumintrollet föreställde sig att han var Mårran. Han hasade långsamt och hopkrupen genom massan av döda löv, han stod stilla och väntade medan han bredde dimma omkring sig, han suckade och stirrade längtansfullt mot fönstret. Han var den ensammaste på hela jorden.

  Men det kändes inte övertygande utan lampa. Istället började små glada tankar flyga igenom honom, tankar på öar i havet och stora förändringar, han glömde Mårran och började gå balansgång mellan morgonens långa skuggor."

"Mamma, viskade Mumintrollet. Vad hände med henne så att hon blev så där elak?

  Vem då?

  Mårran. Var det nån som gjorde nånting åt henne så att hon blev så där?

  Det vet ingen, sa mamman och drog upp svansen ur kölvattnet. Snarare var det väl så att ingen gjorde nånting åt henne. Jag menar, ingen brydde sig om. Och knappast kommer hon ihåg det eller går omkring och funderar på saken. Hon är som regnet eller mörkret eller en sten som man måste gå runt för att komma vidare. Vill du ha lite kaffe? Det finns i termosen i vita korgen.

  Inte nu, sa Mumintrollet. Hon har små gula ögon och de är stela som på en fisk. Kan hon prata?

  Mamman suckade och sa: Man ska inte prata med en Mårra. Inte tala med henne och inte tala om henne. Annars växer hon och kommer efter en. Nu ska du inte börja tycka synd om Mårran. Du tror att hon längtar efter det som brinner, men hon vill bara sätta sig på det så det slocknar och aldrig kan brinna mer. Och nu tror jag nästan att jag ska sova en liten stund.

  ...

  Trollet låg på rygg och såg på stormlyktan men han tänkte på Mårran. Om det är någon som man aldrig talar med och aldrig talar om så måste ju denna någon småningom förintas och inte våga tro på att hon finns. Han undrade om en spegel kunde hjälpa upp saken. Med en hel massa speglar kunde man bli hur många som helst, framifrån och bakifrån och kanske till och med tala med varann. Kanske..."

Ja, boken utvecklas åt att Mumintrollet alltmer sträcker ut sin tass åt Mårran och så småningom förstår han henne och hon slutar vara rädd för att bli besviken.

  Det var en bra saga.

Pax et Bonum

Erin <3