Oskyldigt anklagad

Det känns så orättvist.
  Varför finns de där människorna som mår så äckligt bra och hanterar stress och press på ett moget och eftertänksamt sätt? Och så har vi mig...

Jag suger verkligen på att hantera stress. Men en bra sak med att leva och lära är att man efter ett par tvångsmässiga möten med verkligheten så börjar man inse att saker och ting sällan är så läskiga som de verkar. För det mesta så oroar man sig så mycket över dem att de hinner växa sig oproportionenligt stora och ohanterliga. 

  Av erfarenhet så ser jag ju att jag klarar av det mesta, nog får man skrapade knän och ömma blåmärken i sidorna, men man dog i alla fall inte. Jag menar, jag gör ändå det här för min skull. Innerst inne så är allt jag gör för min egen skull och därför måste jag se imorgon som en utmaning för mig istället för en domstol som jag står oskyldigt anklagad inför. 

  Men som vanligt, så fort som det osar:

Pax et Bonum

Erin <3