"Ryck upp dig, bitterknäskål!"

Blaaaaaargh... Allting känns som en stir jävla bajstårta just nu! Jag är stressad som ett as och har egentligen ingen större anledning att vara det, allting är ju ok. Jag har skrivit mina studentprov, jag har bara två kursprov kvar av min lussetid och snart är det våååår! Men jag har ändå ett konstant tryck över magen och bröstkorgen, en oroskänsla med ena foten i panik.
  Men nu får jag fan ta och skärpa mig! Världen går inte under år 2012, men det betyder inte att jag inte ska leva som om detta år var mitt sista. Jag menar, jag är student, närapå Eximia-student t.o.m. Jag har sommarjobb, jag har underbara vänner som accepterar och respekterar mig för den jävla bitterknäskål jag är, min familj älskar mig och stöttar mig, jag har 6 ljuvliga katter som tycker om mig och inte kräver något av mig, varför ska jag då må dåligt alls?
  Min hjärna är för jävligt dum med mig... Eftersom jag ändå är medveten om mina problem och att min nedstämdhet inte alltid är befogad så borde jag har lärt mig att kontrollera det vid det här laget.
  "Ryck upp dig!"
  Shafranov har rätt... Det är bland det värsta man kan höra ibland. Märk väl; "ibland". För jag vet att man tenderar att gräva ner sig så mycket i sina negativa känslor att man glömmer bort att "ibland" är det faktiskt bara att "rycka upp sig". Men alltför ofta när jag hör något liknande så tänker jag "Hur fan har du tänkt dig att jag ska göra det? Med en hängsnara?". Nå nä, kanske inte exakt så, men det är inte alltid så lätt att "rycka upp sig". "Gör något roligt", jo jag tackar jag, när man har ångest så är ingenting roligt och den hinner alltid ifatt en när man har skojat klart. "Ut och rör på dig", hum, det brukar sluta i att jag panikspringer tills jag faller ihop i en hög och grinar som en bäbis. "Tänk efter, vad mår du egentligen dåligt av? Det känns säkert bättre om du klär det i ord", jag tror att min största svaghet är att jag överanalyserar min ångest så till den grad att den blir som ett okontrollerbart fenomen. Ett annat problem är det att även om man nu kommer underfund med vad man mår dåligt av och upptäcker att det inte är så farligt, så kan man fortfarande ha ångest över det och då blir det ju ännu värre! Hur fan gör man om man har ångest över något fast man vet att det inte är så farligt?!

Tro mig, jag kan hålla på såhär i evigheter, men jag tänker försöka låta bli. Att skriva av sig hjälper faktiskt ibland. Dessutom är det snart vår. =) Och för att fira det så tänker jag ladda upp en massa fina vårbilder. ^^

Pax et Bonum
Erin <3